sakerduintevillvetaomlins

så får du se till att inte vara barfota.

för du är inte lika tuff som bruce willis i die hard.
tro mig; det gör ont.

annars då? njae jae faen veat.

har aldrig kännt mig så här ointresserad av tjejer/sex/relationer i hela mitt liv. fyfan vad det är vidrigt att vara ensam men fyfan vad det är vidrigare att försöka få någon bli intresserad av en. helt sjukt var man måste stå ut med: är man för bra så får man nobben; är man för dålig så får man nobben; är man inte alls så får man nobben.

jag får inte ens fjärilar i magen av att någon tjej spanar tillbaka på mig på stan längre. det gillade jag förut, den där lilla sekundens ögonkontakt och det lilla fladdret som uppstod.

fladdret försvann nog i takt med att jag blev bittrare, tankegången som förut var: undrar vem hon är, vad hon gör, vad hon tycker om? har nu blivit ungefär: undrar vad hon gör för att försöka vara speciell, hur höga tankar hon har om sig själv, hur hon kommer att såra mig?

det hela är rätt tragiskt. och trist.

, för det är ju inte så farligt. det är bara det att det är så jävla svårt att inte ringa eller skicka ett sms. inte för att jag har kvar hennes nummer i mobilen, det tog jag bort någongång i maj, utan för att jag kan det utantill. det är det som är problemet. hade jag bara inte haft något sifferminne alls så hade jag inte suttit i den här situationen utan bara kunnat säga att; det finns inte en chans för mig att på något sätt göra bort mig, vad skönt!

men istället för det så sitter jag där, rätt ofta, och tänker på om jag skulle skicka ett sms. och frågar mig själv om hon skulle svara och om det skulle hjälpa mig?

sedan kommer jag på att det inte skulle det. för det är kört.


och det är inte roligt.

hissmusik för döva.

hur lång tid man ska vänta innan man kan gå till en psykolog för att man fortfarande saknar en person som har lämnat en.
för det gör jag.
jättemycket.

och det är inte roligt.

så var det faktiskt så här:
att jag skulle åka till kanada betydde att jag aldrig brydde mig om felicia.
att jag försökte spela viktig, att jag hade någon (felicia), i sverige satte väldigt mycket p för meghan.
att jag var alldeles för intensiv för att jenny någonsin skulle börja bry sig.
att jag var tillsammans med marie men inte direkt brydde mig och kallade henne hemska saker när hon kom hem från turkiet, utan att hon förtjänade det.
att jag när jag under en kort tid dateade sandra hade minst en person på g vid sidan av.
att jag när jag höll på med karin samtidigt hade sandra.
att jag älskade emelie men inte förstod det utan missbrukade hennes förtroende gång på gång.
att jag aldrig ens försökte vara med mimmie, att jag behandlade henne som om hon var något billigt.


men när jag verkligen försökte. när jag verkligen ville. och när jag förstod att allt ovanstående bara var mitt eget jävla fel och att det var mitt problem att jag var ensam och ingen annans.
det var då det inte fungerade helt utan orsak.


och det är nu. nu. nu.
nu som jag mår så vidrigt dåligt att jag knappt står ut med att andas luften som är i min närhet.
nu som jag hatar mig själv utöver allt annat.
nu som jag inte vet hur jag ska klara av allt det här.

don't cry emo child.

skaffa ett jobb så försöker jag läsa sartre. försöker. jag brukar inte vara speciellt kräsen när det gäller literatur, jag förstår och kan uppskatta det mesta ur olika genrer men just nu så går det inte. varför vet jag inte, men efter att ha börjat om med "äcklet" fyra gånger på de senaste två veckorna  så har jag helt enkelt gett upp. jag kommer inte kunna ta mig igenom den här boken. det går inte.

och det är det enda problemet jag har nu.

bortsett från problemet att jag saknar att ha problem.