sakerduintevillvetaomlins

jag aldrig drömt förut.
för jag drömmer aldrig.
och bespara mig nu alla jävla "man drömmer alltid någonting" för jag vet och vet att det är så men det är en helt annan sak att vara medveten om drömmen än att bara drömma för att man alltid drömmer när man sover.
jag har inte varit medveten om en dröm på åratal. detta fram till ungefär juni i år då jag tre gånger i rad drömde att mina tänder vittrade sönder. jag spottade tandbitar överallt och drog tänderna ur munnen med enkelhet. dett är rätt intressant efter som jag, när jag väl tappade tänder back in the days (1990-nånting!), tyckte att det gjorde sjukt ont att dra lös dem. men nu, när jag dömmer om något som borde sätta skräck i mig, så gör det varken från eller till.
visst, ett visst obehag uppstår men jag är inte rädd i drömmen, det är en jävla axelryckning mellan hollywood leendet och löständerna helt enkelt.
vilket inte är logiskt men det skiter väl mina drömmar i.

och så var det den här drömmen jag hade i torsdags.
och helt fel personer var med.
och det vill jag inte.
och den här drömmen, som var fin och härlig och alldeles alldeles underbar, får mig att vara dödsförskräckt även som vaken.

och sedan kom jag på mig själv:
eller så kom joejoe på mig själv; jag saknar bara det jag inte kan få.

tänk om det vore så enkelt?
så simpelt och så banalt.

men då är ju den stora frågan: om alla dessa dumma känslor, drömmar och idéer bara beror på saker jag inte kan få och om det samma gäller de andra (den andra) jag känt starkt för; när ska jag då någonsin faktiskt känna ett behag över något jag har?
eller någon jag har?
tvingas man då nöja sig med någon som man "klarar av" att leva med?
tvingas man till livet som är så jävla svensson bara för att det "är okej"?
ska alla drömmar och all romantik som jag inte har upplevt och inte har fått mynna ut i en sjö av "okej" och "lagom"?
där har vi en mardröm som håller mig vara vaken om natten.